Folkmordprocessen som pågår för fullt i Guatemala City är naturligtvis av stort intresse för hundratals vittnen och överlevande runt om i landet. I regionen Ixíl, där de flesta massakrer på mayafolk ägde rum under folkmordets grymma år 1982-1983, hölls i veckan informationsträffar för de vittnen som deltar i processen mot militärerna med efternamnen Lopez Fuentes, Mejía Victores, Rodriguez Sanchez och García Mendoza.
Eftersom de flesta vittnen bor i avlägsna byar är det svårt för den senaste informationen att nå fram. Dessutom är det riktigt jobbigt att förstå de komplicerade juridiska procedurer som pågår. Inte ens vi som uppdateras ständigt kan med lätthet förklara vad som sker där borta i Domstolen och mellan advokaternas väggar.
I en stor församlingssal i anslutning till den gamla och rustika katolska kyrkan i Nebaj (huvudorten i norra Quiche) samlades minst 70 vittnen och deras anhöriga för att ta del av ”det senaste” inom folkmordsfallet. Jag och en tysk fredsobservatör var med på mötet för att observera och lyssna till deltagarnas frågor och kommentarer. Vi var där med Kevin Hayes, en engelsk fotograf med stor erfarenhet av sociala rörelser, som på Acoguates förfrågan fotograferar våra medföljningar i byar, rättegångar osv. Två representanter från vår samarbetsorganisation förklarade skickligt och grundläggande om var i rättsprocessen man nu befinner sig, kriterier för vad som anses som folkmordshandlingar och hur försvarets sida lägger fällor som fördröjer rättvisan. De flesta medverkande talade någon dialekt av ixíl och några få var quiché-talande. Två duktiga medarbetare översatte konstant. Koncentrationen var väl inte på topp alla gånger och under de mest komplicerade delarna tog sig vissa en sovpaus mitt på stolen, pratade i mobil, tisslade och tasslade eller gick otåligt ut och in i salen. Jag irriterades smått men efteråt begrundade jag detta och insåg att alla nog har sitt sätt att lyssna som inte nödvändigtvis stämmer överens med den respekfokuserade åhörarstil som jag som svenne är van vid.
Men alla spärrade lyhört upp sina öron och ögon när de fick höra om det dramatiska gripandet av expresidenten Oscar Humberto Mejía Victores. På tisdagsmorgonen den 25 november gav Mejía Victores sig till känna efter att i ca en vecka varit ”på flykt undan rättvisan”. Några fredsobservatörer följde med människorättsadvokaterna, två vittnen och två holländska dokumentärfilmare till den gamle militärens tillflyktslägenhet mitt i Guatemala City. Det framkom att han tydligen lider av hjärncancer och skulle tas till militärsjukhuset istället för häktet. Efter ett tag kom en ambulans och den anklagade forslades iväg på bår täckt av ett vitt lakan. ”Varför har han ett vitt lakan, som om han var oskyldig?! Han borde ha ett svart!”, uttryckte sig ett av vittnena som var med under gripandet.
Under mötet i Nebaj växlade vittnenas ansiktsuttryck mellan misstro, djup bitterhet, förnöjdhet till vredesmod och beslutsamhet. När det berättades om hur två av de fyra folkmordsmilitärerna förklarat sig ”för sjuka” för att kunna genomgå en rättegång och nu befinner sig innanför militärsjukhusets trygga väggar, strömmade kommentarerna från deltagarna:
”De hade minsann ingen respekt för de gamla och sjuka när det massakrerade oss”, sa en kvinna som kroppsligen visade hur soldater slet tag i hennes åldriga farfar, skakade om honom, misshandlade honom och mördade honom mitt framför ögonen på familjemedlemmarna. För att sedan fortsätta med övriga vuxna och barn.
En annan herre instämmer och påpekar att ” Vi är minsann tvungna att acceptera och respektera de lagar som hittats på trots att vi aldrig blir behandlade på samma sätt av lagen”.
En människorättsadvokat konfirmerade därpå att så är fallet, att lagarna skapades av rika för att skydda de rika. Rätten till att överklaga (ampáro) finns till för att skydda individens rättigheter och detta juridiska instrument utnyttjas flitigt av militärernas försvarsadvokater.
”Ibland undrar jag vad det är för mening med att de har gripits överhuvudtaget – allt hemskt har ju redan skett och kan inte göras ogjort. Min familj är redan död och min by blev utplånad”, kommenterade en kvinna uppgivet.
Detta bildspel kräver JavaScript.
En man som är aktivt involverad i naturresursfrågor och folkets rätt till jord fick ordet en stund. Han pratade om folkmordet från ett annat viktigt perspektiv och drog paralleller till vad som just nu sker på Guatemalas landsbygd.
”Genom massakrer och tvångsförflyttningar kunde militärregeringarna tillskansa sig vår jord. De skapade lagar som fortfarande idag tillåter staten att våldföra sig på våra kollektiva naturresurser. Därför är folkets kamp för jord central för att förhindra ytterligare folkmord och för att försvara vår överlevnad.”
När jag och Kevin morgonen därpå åker tillbaks till Guatemala City passerar vi underbart gröna och soliga landskap. Efter en våldsam regnperiod blomstrar nu hela Quiche. Den blomma som lyser mest i morgonsolen är den mörkt gula margueritan (typ gul prästkrage) vars rötter inte så lätt kan ryckas upp – symbolen för den outtröttliga kampen för rättvisa och mot de ansvariga för folkmordet. Och jag påmindes om de ord som upprepades vid mötet med vittnena dagen därpå:
”Vi söker inte hämnd – det enda vi vill ha är rättvisa.”
Kajsa Stenberg, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2011-2012
